Onsdag.
HANNA 060301.
Första Mars, vår? - Knappast.
Idag öser snön ner, från sol och klarblå himmel till rena skyfallet av snö, men det är inte utan att jag får lust att ta med Fia ut o leka, hehe. Sån där skön, lätt snö. Nåja, sista dagen före långhelg idag, imorgon åker familjen Bragd till Idre och ensam kvar blir jag. På sätt och vis skönt, oj vad jag ska njuta av kanal 5, Mtv och tv 3, aldrig hade jag uppskattat det på samma sätt. På torsdag åker jag och Lina till Kista och Täby och på fredag ska jag träffa min kusin, trevligt!
Igår, efter att ha lämnat Fia i sollentuna satt jag ensam i bilen, likt mig började jag fundera, en massa rundgång i huvudet. Jag tänkte på den tid som fanns förut, när man på något vis önskade att man kom till en ny stad där man inte kände någon, bara för att slippa vara samma Hanna som man hade varit sedan lågstadiet, jag menar inte att jag inte trivdes med mig själv, men allt vad man en gång gjort fick man ju bära med sig, eftersom man alltid haft samma människor runt fötterna, kanske inte alla, men alltid hade man ju med sig några. Längtan efter chansen att få börja om, och jag är nog där nu, konstigt nog.
Vad jag däremot märkte var att ingenting förändrades, verkligen ingenitng. För en stund kändes det lite som att man hade sumpat en chans, en chans att sparka bort dendär veka delen, men jag kom snart på mig själv. Det är kanske i det man växer, man kan aldrig bli någon man inte är och någon stans är det ju ingen annan än jag som bestämt vem jag ska vara, man har kommit till ett stadie då man vet vem man är, ingen högstadie tid längre, då man gärna var alla till lags, nej... dethär är nog jag, det är nu man är sig själv och det är upp till omgivningen att tycka om eller låta bli. - Att bli vuxen handlar om både ett och annat och det börjar man nog förstå då man lämnar hus och hem, vänner, familj och det närmsta man har kring hjärtat, för att själv bli stor. Utan stöd och utan linor, gör man en chansning och bara hoppas att det ska gå bra. - Men det är väl i motvind som draken lyfter har jag hört.
Jag om någon är inte hemifrån van att ta hand om någon, okej det var en sak när man bodde hemma, men sedan man skaffade sitt eget bestämde man själv om man ville leva i en röra av smutsiga kläder och disk eller inte, om man ville äta middag eller vakna med ont i magen. Nu, har jag ansvar för två barn, två barn som absolut inte bryr sig om mjölken står framme och blir sur, som inte alls har en anledning att göra sina läxor och som heller inte tycker att det är nödvändigt att varken äta, sova eller duscha - nej, det är jag som ska tycka att det är viktigt, för det är jag som ska göra allt dedär som barnens föräldrar inte kan göra när de är mitt i karriären, det är jag som har ansvaret. Att kläderna är rena till nästa dag i skolan, att Electrolux chef har rena strykna skjortor på måndag och på tisdag och på onsdag och på torsdag, ja... det är på mitt ansvar. Plötsligt har man tagit de steget, att man faktiskt valt att bli vuxen...
Första Mars, vår? - Knappast.
Idag öser snön ner, från sol och klarblå himmel till rena skyfallet av snö, men det är inte utan att jag får lust att ta med Fia ut o leka, hehe. Sån där skön, lätt snö. Nåja, sista dagen före långhelg idag, imorgon åker familjen Bragd till Idre och ensam kvar blir jag. På sätt och vis skönt, oj vad jag ska njuta av kanal 5, Mtv och tv 3, aldrig hade jag uppskattat det på samma sätt. På torsdag åker jag och Lina till Kista och Täby och på fredag ska jag träffa min kusin, trevligt!
Igår, efter att ha lämnat Fia i sollentuna satt jag ensam i bilen, likt mig började jag fundera, en massa rundgång i huvudet. Jag tänkte på den tid som fanns förut, när man på något vis önskade att man kom till en ny stad där man inte kände någon, bara för att slippa vara samma Hanna som man hade varit sedan lågstadiet, jag menar inte att jag inte trivdes med mig själv, men allt vad man en gång gjort fick man ju bära med sig, eftersom man alltid haft samma människor runt fötterna, kanske inte alla, men alltid hade man ju med sig några. Längtan efter chansen att få börja om, och jag är nog där nu, konstigt nog.
Vad jag däremot märkte var att ingenting förändrades, verkligen ingenitng. För en stund kändes det lite som att man hade sumpat en chans, en chans att sparka bort dendär veka delen, men jag kom snart på mig själv. Det är kanske i det man växer, man kan aldrig bli någon man inte är och någon stans är det ju ingen annan än jag som bestämt vem jag ska vara, man har kommit till ett stadie då man vet vem man är, ingen högstadie tid längre, då man gärna var alla till lags, nej... dethär är nog jag, det är nu man är sig själv och det är upp till omgivningen att tycka om eller låta bli. - Att bli vuxen handlar om både ett och annat och det börjar man nog förstå då man lämnar hus och hem, vänner, familj och det närmsta man har kring hjärtat, för att själv bli stor. Utan stöd och utan linor, gör man en chansning och bara hoppas att det ska gå bra. - Men det är väl i motvind som draken lyfter har jag hört.
Jag om någon är inte hemifrån van att ta hand om någon, okej det var en sak när man bodde hemma, men sedan man skaffade sitt eget bestämde man själv om man ville leva i en röra av smutsiga kläder och disk eller inte, om man ville äta middag eller vakna med ont i magen. Nu, har jag ansvar för två barn, två barn som absolut inte bryr sig om mjölken står framme och blir sur, som inte alls har en anledning att göra sina läxor och som heller inte tycker att det är nödvändigt att varken äta, sova eller duscha - nej, det är jag som ska tycka att det är viktigt, för det är jag som ska göra allt dedär som barnens föräldrar inte kan göra när de är mitt i karriären, det är jag som har ansvaret. Att kläderna är rena till nästa dag i skolan, att Electrolux chef har rena strykna skjortor på måndag och på tisdag och på onsdag och på torsdag, ja... det är på mitt ansvar. Plötsligt har man tagit de steget, att man faktiskt valt att bli vuxen...
Kommentarer
Trackback
