Torsdag.
HANNA 060302.
Ensam, helt helt ensam.
Faktum är att det känns bra, det känns skönt att för sista gången den här veckan ha vaknat av krig på övervåningen, det känns riktigt, riktigt bra att få vakna till en helt tom och egen villa där jag i några dagar, helt ostört kan ligga vid tvn i pyjamas och se på film hela dagen, ja - idag är det en sån dag. Med all ro i hela världen sitter jag och smaskar på mosad banan, precis som när man var liten, med mjukiskläder och helt okammat hår traskar jag omkring, det finns inte en anledning på denna jord att göra nåt åt saken.
Jag har funderat på en sak, idag igen - någon förvånad?
Visserligen är det väl en klyscha, att man förstår vad någon betyder när man inte längre har honom eller henne. Hur mycket visar man att man uppskattar varandra egentligen, jag har varit utan, framförallt min familj och mina tjejer i nu snart två månader, det är inte så länge kan man säga, men sätt er in i mitt sitts så ska jag visa att alla dagar inte är enkla. Hemma kan man liksom känna den där 'vibben' som säger en att man faktiskt är omtyckt och älskad av sin familj och dom man har att göra med. Det är sånt som ofta inte behöver uttalas utan bara finns i det man gör och man trivs tillsammans. Men här, här har jag inte korten på bordet på samma sätt. Jag kan inte förklara tacksamheten till min flickor som för övrigt numera är spridda runt halva jorden, den tiden vi har spenderat tillsammans är inte ett år, eller två. Av den anledningen behöver man aldrig vänta på några ord, jag vet att det är vi och faktum är att jag aldrig kommer att oroa mig för att någon eller några ska falla bort, vi vet var vi har varandra. Men nu, när jag sitter helt själv, i en helt ny och iprinsip okänd stad, när jag sagt hejdå till två av mina absolut bästa vänner för att inte se dom på ett helt år när dom ägnar sin tid åt natur och äventyr i Australien och när jag, faktiskt har lämnat resten av mina underbara vänner kvar i Umeå, det är först nu man inser hur mycket dom faktiskt betyder och hur lite jag skulle klara mig om jag inte hade dom som rätade på min rygg när jag inte orkar och som alltid, oavsett vad står bakom mig. Det är då man inser att man inte skulle klara sig utan.
Jonas är kvar i Vemdalen. Sex dagar har det gått sedan han åkte, det är väl ingenting va? - Men det är han, som får mig att vilja stanna kvar, som håller upp mig och som får mig att vilja komma någonstans här nere. Man måste vara självständig, men när man inte orkar då? När man behöver någon, någon man vet bryr sig och inte bara sjunker genom jorden när man behöver hjälp. Ja, då krävs det någon man litar på och plötsligt har jag träffat honom, han jag aldrig kunde ana att jag skulle hamna tillsammans med, någon jag verkligen inte trodde att jag var värd. Men ord kan inte förklara, vad denna gosse betyder.
Ensam, helt helt ensam.
Faktum är att det känns bra, det känns skönt att för sista gången den här veckan ha vaknat av krig på övervåningen, det känns riktigt, riktigt bra att få vakna till en helt tom och egen villa där jag i några dagar, helt ostört kan ligga vid tvn i pyjamas och se på film hela dagen, ja - idag är det en sån dag. Med all ro i hela världen sitter jag och smaskar på mosad banan, precis som när man var liten, med mjukiskläder och helt okammat hår traskar jag omkring, det finns inte en anledning på denna jord att göra nåt åt saken.
Jag har funderat på en sak, idag igen - någon förvånad?
Visserligen är det väl en klyscha, att man förstår vad någon betyder när man inte längre har honom eller henne. Hur mycket visar man att man uppskattar varandra egentligen, jag har varit utan, framförallt min familj och mina tjejer i nu snart två månader, det är inte så länge kan man säga, men sätt er in i mitt sitts så ska jag visa att alla dagar inte är enkla. Hemma kan man liksom känna den där 'vibben' som säger en att man faktiskt är omtyckt och älskad av sin familj och dom man har att göra med. Det är sånt som ofta inte behöver uttalas utan bara finns i det man gör och man trivs tillsammans. Men här, här har jag inte korten på bordet på samma sätt. Jag kan inte förklara tacksamheten till min flickor som för övrigt numera är spridda runt halva jorden, den tiden vi har spenderat tillsammans är inte ett år, eller två. Av den anledningen behöver man aldrig vänta på några ord, jag vet att det är vi och faktum är att jag aldrig kommer att oroa mig för att någon eller några ska falla bort, vi vet var vi har varandra. Men nu, när jag sitter helt själv, i en helt ny och iprinsip okänd stad, när jag sagt hejdå till två av mina absolut bästa vänner för att inte se dom på ett helt år när dom ägnar sin tid åt natur och äventyr i Australien och när jag, faktiskt har lämnat resten av mina underbara vänner kvar i Umeå, det är först nu man inser hur mycket dom faktiskt betyder och hur lite jag skulle klara mig om jag inte hade dom som rätade på min rygg när jag inte orkar och som alltid, oavsett vad står bakom mig. Det är då man inser att man inte skulle klara sig utan.
Jonas är kvar i Vemdalen. Sex dagar har det gått sedan han åkte, det är väl ingenting va? - Men det är han, som får mig att vilja stanna kvar, som håller upp mig och som får mig att vilja komma någonstans här nere. Man måste vara självständig, men när man inte orkar då? När man behöver någon, någon man vet bryr sig och inte bara sjunker genom jorden när man behöver hjälp. Ja, då krävs det någon man litar på och plötsligt har jag träffat honom, han jag aldrig kunde ana att jag skulle hamna tillsammans med, någon jag verkligen inte trodde att jag var värd. Men ord kan inte förklara, vad denna gosse betyder.
Kommentarer
Postat av: Linnea
Det är verkligen sant att man inte vet vad man har förrän det inte är lika nära längre. Men då är det skönt att veta att vissa ändå alltid finns där oavsett vart i världen man befinner sig. Att vänskapen inte bara är för stunden.
Njut av din lediga tid nu Hanna, ta vara på den.
Och kom ihåg, ring när du vill. Vore kul att bara snacka lite skit någon dag.
Kramar om
Trackback
