Torsdag.
HANNA 060209.
Mörkret börjar krypa sig inpå, ambasaden mittemot är upplyst och nunnorna syns med jämna mellanrum. Marcus sitter med läxan i köket efter upprepat tjat, Fia är med sin gudmor på teater, med andra ord är det riktigt lungt här hemma. Tiden här nere går, på något konstigt vis. Vännerna här nere jag har kan jag räkna på en hand och jag kan säga till er alla, att det är en frustrerande känsla. Det funkar inte riktigt på samma sätt som när man pluggar, då har man det naturligt på ett helt annat sätt att träffa folk. Hemma har jag vänner överallt, dom är en naturlig del av vardagen, dom finns överallt, var jag än vänder mig. Jag har mängde med vänner, problemet är att vi inte befinner oss på samma ställe. Alla kastar vi oss över någinting nytt, jag också. Att sedan hålla sig till tryggheten hemma och leva i det man alltid gjort, vore nog dumt. Någonting säger mig ändå att det känns bättre och bättre. Någon slags trygghet vajar omkring mig och Jonas håller mig i ryggen.
I helgen som var åkte vi till Umeå, jag & Jon. Vi kastade oss mest mellan olika platser men hann slutligen träffa, både min familj inkl. alla mina syskon och mina allra närmasta vänner. Jag laddades med krafter och allt går plötsligt mycket enklare här nere. Sedan sist har jag dock hunnit vara med om ett otroligt jobbigt hejdå. Jag trodde för en stund att det skulle gå hyffsat smärtfritt, men... det var på tok för mycket att tro. Lisa & Sofia åkte till Australien för att stanna ett år. Det var oerhört tungt. Två av flickorna jag träffat varje vecka sedan urminnes tider, men plötsligt håller man på växa upp och bli stor.
Nu är Marcus otålig och gör, inte allt för oväntat inte längre sina läxor. Dags att göra sitt jobb då. Ett stort andetag så ordnar jag nog dethär också. Imorgon kommer Erika och jag längtar såå otroligt mycket.
Kärleken är underbar & livet snurrar på, men nu är det dags att göra annat.
På återseénde gott folk, på återseénde.
Mörkret börjar krypa sig inpå, ambasaden mittemot är upplyst och nunnorna syns med jämna mellanrum. Marcus sitter med läxan i köket efter upprepat tjat, Fia är med sin gudmor på teater, med andra ord är det riktigt lungt här hemma. Tiden här nere går, på något konstigt vis. Vännerna här nere jag har kan jag räkna på en hand och jag kan säga till er alla, att det är en frustrerande känsla. Det funkar inte riktigt på samma sätt som när man pluggar, då har man det naturligt på ett helt annat sätt att träffa folk. Hemma har jag vänner överallt, dom är en naturlig del av vardagen, dom finns överallt, var jag än vänder mig. Jag har mängde med vänner, problemet är att vi inte befinner oss på samma ställe. Alla kastar vi oss över någinting nytt, jag också. Att sedan hålla sig till tryggheten hemma och leva i det man alltid gjort, vore nog dumt. Någonting säger mig ändå att det känns bättre och bättre. Någon slags trygghet vajar omkring mig och Jonas håller mig i ryggen.
I helgen som var åkte vi till Umeå, jag & Jon. Vi kastade oss mest mellan olika platser men hann slutligen träffa, både min familj inkl. alla mina syskon och mina allra närmasta vänner. Jag laddades med krafter och allt går plötsligt mycket enklare här nere. Sedan sist har jag dock hunnit vara med om ett otroligt jobbigt hejdå. Jag trodde för en stund att det skulle gå hyffsat smärtfritt, men... det var på tok för mycket att tro. Lisa & Sofia åkte till Australien för att stanna ett år. Det var oerhört tungt. Två av flickorna jag träffat varje vecka sedan urminnes tider, men plötsligt håller man på växa upp och bli stor.
Nu är Marcus otålig och gör, inte allt för oväntat inte längre sina läxor. Dags att göra sitt jobb då. Ett stort andetag så ordnar jag nog dethär också. Imorgon kommer Erika och jag längtar såå otroligt mycket.
Kärleken är underbar & livet snurrar på, men nu är det dags att göra annat.
På återseénde gott folk, på återseénde.
Kommentarer
Trackback
