Oro & hemlängtan.
Fredag, tillbaka i arbetet och helgen framför sig, kommer nog bli mycket jobb i helgen. Har nästan fått hyra ut lägenheten idag, bara små detaljer och godkännande från hyresvärden kvar nu. Jag längtar faktiskt hem, inte minst efter min käraste Erika. Kom precis från en liten tripp hos Jonas mamma och Roger, har bestämt oss för att åka ut till landet nästa helg, jag ska bjuda med Erika, ska bli så väldans kul. Som jag har längtat efter att ta henne med mig ut. Var så länge sedan vi gjorde något tillsammans, bara vi två. Det går liksom inte att beskriva med ord vad den tjejen har betytt och alltid kommer att betyda för en liten Hanna här på jorden. Min allra bästaste bästa vän!
Efter en och annan tragisk händelse i närheten av oss inser man hur tacksam man ska vara till livet. Det tråkiga är att man inte inser det förrän det hunnit hända någon i närheten, livet kan så snabbt vara över. Så jag uppmanar er alla att göra det ni vill, stå inte o trampa i gamla fotspår. För vem vill egentligen stå där, 80 år gammal och vara sur och bitter? Inte gör man sig själv någon tjänst och räkna inte med att du gör dina anhöriga lyckligare. Lev idag, imorgon kan det vara för sent.
Tiden går och snart står jag där med resväskan i handen och är på väg. Utan lägenhet, (utan?) pojkvän och med svansen mellan benen. Nej, skämt och sido, tanken är ju att Jonas ska komma efter mig. Men boendet kommer bli ett litet rum hemma hos mor o far under en kortare tid. Därefter får vi se vad som hända skall. Svårt med lägenhet och mat när båda inte har ett jobb. Lönen från ett jobb på Willys / Ica räcker tyvärr inte så långt som man kunde önska. Vill man så löser sig det mesta, jag bara vet att det är så.
... och mamma o pappa, systrar & bror - som jag längtar till er. Det var helt och hållet mitt val att flytta iväg. Jag ångrar det inte en sekund, men nu har jag testat det. Jag har haft en skojig tid, varvat med tårar av hemlängtan. Mina syskonbarn som bara växer sig stora och här sitter jag och tittar på kort (?) ! Hjälp! Jag har lärt mig en hel del, jag har visat mamma att jag är vuxen nu och inte hennes yngsta lilla dotter, jag klarar av att stå på egna ben och jag trivs med att prova mig fram. Inte utan att göra misstag förståss, men jag har klarat den här tiden också, helt utomordentligt bra. Nu saknar jag dock min familjs omhändertagande och längtar som bara den efter att få komma hem. Jag hoppas bara att Jonas hittar ett jobb och vi tillsammans en lägenhet. Inte riktigt samma sak att bo hemma, och konstigt nog kan jag efter den här stunden inte alls för mitt vildaste förstå hur jag skulle klara av att ha ett distans förhållande med min kära Jonas...
Så det ska bli ett kärt återseénde... =)
Efter en och annan tragisk händelse i närheten av oss inser man hur tacksam man ska vara till livet. Det tråkiga är att man inte inser det förrän det hunnit hända någon i närheten, livet kan så snabbt vara över. Så jag uppmanar er alla att göra det ni vill, stå inte o trampa i gamla fotspår. För vem vill egentligen stå där, 80 år gammal och vara sur och bitter? Inte gör man sig själv någon tjänst och räkna inte med att du gör dina anhöriga lyckligare. Lev idag, imorgon kan det vara för sent.
Tiden går och snart står jag där med resväskan i handen och är på väg. Utan lägenhet, (utan?) pojkvän och med svansen mellan benen. Nej, skämt och sido, tanken är ju att Jonas ska komma efter mig. Men boendet kommer bli ett litet rum hemma hos mor o far under en kortare tid. Därefter får vi se vad som hända skall. Svårt med lägenhet och mat när båda inte har ett jobb. Lönen från ett jobb på Willys / Ica räcker tyvärr inte så långt som man kunde önska. Vill man så löser sig det mesta, jag bara vet att det är så.
... och mamma o pappa, systrar & bror - som jag längtar till er. Det var helt och hållet mitt val att flytta iväg. Jag ångrar det inte en sekund, men nu har jag testat det. Jag har haft en skojig tid, varvat med tårar av hemlängtan. Mina syskonbarn som bara växer sig stora och här sitter jag och tittar på kort (?) ! Hjälp! Jag har lärt mig en hel del, jag har visat mamma att jag är vuxen nu och inte hennes yngsta lilla dotter, jag klarar av att stå på egna ben och jag trivs med att prova mig fram. Inte utan att göra misstag förståss, men jag har klarat den här tiden också, helt utomordentligt bra. Nu saknar jag dock min familjs omhändertagande och längtar som bara den efter att få komma hem. Jag hoppas bara att Jonas hittar ett jobb och vi tillsammans en lägenhet. Inte riktigt samma sak att bo hemma, och konstigt nog kan jag efter den här stunden inte alls för mitt vildaste förstå hur jag skulle klara av att ha ett distans förhållande med min kära Jonas...
Så det ska bli ett kärt återseénde... =)
Kommentarer
Trackback
