Tankeverksamhet.
En riktigt mysig helg. Började med att vi hade tänkt oss till fjällen i helgen men insåg att tiden var allt för knapp då Jonas inte slutade före halv fem på fredagskvällen. Kvällen blev lugn och istället bestämde vi oss för att åka till Sundsvall och besöka IKEA på lördag, därav blev kvällen tidig liksom lördag morgon.
En riktigt mysig utflykt och en hel del fina saker till lägenheten. Det är så otroligt viktigt att trivas hemma! Efter en hel del "omkringflyttande" börjar jag verkligen ha tröttnat på att aldrig hinna installera mig någonstans. I dagsläget trivs jag riktigt, riktigt bra här och det blir bara bättre nu när ändringar sker, för att inte tala om nu efter helgen.
Ikväll har jag legdat i badet och läs (otroligt synd att varmvattnet inte räckert till att fylla upp hela bara), skrivit lite till ett arbete och haft besök av Frida och Tommy. Att man inte tar sig tid att ses oftare, jag förstår inte varför, vi bor ju ändå så gott som grannar? Nåja, gång på gång beklagar jag mig och säger att jag ska skärpa mig med bloggandet, faktum är att jag har tänkt ge det en seriös chans nu, verkligen. Dessutom har jag börjat fundera på hurvida man kan få fram en sida med alla inlägg man skrivit och på något vis printa ut alltihop? Ni vet, som när man trycker på ex. december så kommer ju alla decembers inlägg att visas, om man på något vis kunde få fram allt och bara klicka skriv ut - då borde jag ju ha dom där... helt enkelt. Någon som har några ideér om hur jag ska gå tillväga?
Så till dethär med pluggandet, bortsett från all förvirring vad det gäller litteratur och kommande tenta känns det nästan enbart kul. Tyvärr bara nästan. Min klass är säkert, helt underbar egentligen. Det är bara det att jag inte riktigt sett dom sidorna än, men jag är övertygad att det kommer. Jag ser mig själv som en tjej som står på sig, en som inte allas är särskillt liten och tyst och som faktiskt säger vad jag känner och tycker. Gillar folk det inte så är det upp till dem. Visst, alla dagar är inte jag stark heller och jag känner verkligen att ett av mina stora mål är att på allvar och på riktigt kunna stå på mig och säga att jag faktiskt skiter i vad andra tänker och tycker om mig. Att jag trivs med den person jag faktiskt är osv. Men någonting har hänt dehär senaste åren. Jag har massor med vänner, verkligen. Men under de senaste två åren har det mesta kretsat omkring att lära känna nya människor, kanske inte har haft någon jättestor "bas" att luta tillbaka på, för dom jag verkligen litat på och älskat allra mest har ju faktiskt befunnit sig här uppe i norr. Jag har funnit mig i det eftersom jag faktiskt velat vara där tillsammans med min Jonas. Vad jag sedan riktigt fått ut av det kan jag inte riktigt ta på. Jag och Jonas har visserligen kommit väldigt nära varandra men o andra sidan är jag riktigt sådär spyless på att försöka framstå som något bra, som jag faktiskt gör när jag ska lära känna nya människor - och det är just den delen av mig själv som jag avskyr. Inställsamma människor är bland det värsta jag vet och jag vill verkigen inte vara en av dem.
Så till saken, varför jag inte alls fäst mig vid klassen handlar nog framförallt om mig själv. Jag har nu kommit hem till min trygghet, saker och ting har självklart hunnit hända även här och det är inte helt utan att jag måste arbeta med de relationer jag haft som faktiskt legat av sig och inte varit alls lika intensiva under en tid. Jag känner att det räcker för mig, mitt intresse för att lära känna nya vänner i skolan finns självklart men vad jag just nu är mest intresserad av är mina riktiga vänner, dom som har och kommer att betyda mycket för mig.
Så ser jag där, hur andra beter sig som jag själv gör, men som jag verkligen önskar att jag slapp göra, osäkerheten som gör att man vill och försöker bli omtyckt, skattar i sin frånvaro och försöker hänga med på sånt man inte alls egentligen intresserar sig för, och jag vet bara inte varför - varför jag inte erkänner mina brister och bara slappnar av och är mig själv. Istället sitter vi där tillsammans och låssas känna varandra utan och innan.
Ni som gör min trygghet (systrar och bror, familj och ni vänner och du Erika), det var ni som fick mig att flytta hem igen och det är tack vare er jag är tillbaka. Nu är jag här för att bygga upp mig själv, sen vet ni alrig var jag tar vägen. Men jag har mer än ett mål med mina studier och jag tror att jag har valt helt rätt.
Sov gott allihopa!
En riktigt mysig utflykt och en hel del fina saker till lägenheten. Det är så otroligt viktigt att trivas hemma! Efter en hel del "omkringflyttande" börjar jag verkligen ha tröttnat på att aldrig hinna installera mig någonstans. I dagsläget trivs jag riktigt, riktigt bra här och det blir bara bättre nu när ändringar sker, för att inte tala om nu efter helgen.
Ikväll har jag legdat i badet och läs (otroligt synd att varmvattnet inte räckert till att fylla upp hela bara), skrivit lite till ett arbete och haft besök av Frida och Tommy. Att man inte tar sig tid att ses oftare, jag förstår inte varför, vi bor ju ändå så gott som grannar? Nåja, gång på gång beklagar jag mig och säger att jag ska skärpa mig med bloggandet, faktum är att jag har tänkt ge det en seriös chans nu, verkligen. Dessutom har jag börjat fundera på hurvida man kan få fram en sida med alla inlägg man skrivit och på något vis printa ut alltihop? Ni vet, som när man trycker på ex. december så kommer ju alla decembers inlägg att visas, om man på något vis kunde få fram allt och bara klicka skriv ut - då borde jag ju ha dom där... helt enkelt. Någon som har några ideér om hur jag ska gå tillväga?
Så till dethär med pluggandet, bortsett från all förvirring vad det gäller litteratur och kommande tenta känns det nästan enbart kul. Tyvärr bara nästan. Min klass är säkert, helt underbar egentligen. Det är bara det att jag inte riktigt sett dom sidorna än, men jag är övertygad att det kommer. Jag ser mig själv som en tjej som står på sig, en som inte allas är särskillt liten och tyst och som faktiskt säger vad jag känner och tycker. Gillar folk det inte så är det upp till dem. Visst, alla dagar är inte jag stark heller och jag känner verkligen att ett av mina stora mål är att på allvar och på riktigt kunna stå på mig och säga att jag faktiskt skiter i vad andra tänker och tycker om mig. Att jag trivs med den person jag faktiskt är osv. Men någonting har hänt dehär senaste åren. Jag har massor med vänner, verkligen. Men under de senaste två åren har det mesta kretsat omkring att lära känna nya människor, kanske inte har haft någon jättestor "bas" att luta tillbaka på, för dom jag verkligen litat på och älskat allra mest har ju faktiskt befunnit sig här uppe i norr. Jag har funnit mig i det eftersom jag faktiskt velat vara där tillsammans med min Jonas. Vad jag sedan riktigt fått ut av det kan jag inte riktigt ta på. Jag och Jonas har visserligen kommit väldigt nära varandra men o andra sidan är jag riktigt sådär spyless på att försöka framstå som något bra, som jag faktiskt gör när jag ska lära känna nya människor - och det är just den delen av mig själv som jag avskyr. Inställsamma människor är bland det värsta jag vet och jag vill verkigen inte vara en av dem.
Så till saken, varför jag inte alls fäst mig vid klassen handlar nog framförallt om mig själv. Jag har nu kommit hem till min trygghet, saker och ting har självklart hunnit hända även här och det är inte helt utan att jag måste arbeta med de relationer jag haft som faktiskt legat av sig och inte varit alls lika intensiva under en tid. Jag känner att det räcker för mig, mitt intresse för att lära känna nya vänner i skolan finns självklart men vad jag just nu är mest intresserad av är mina riktiga vänner, dom som har och kommer att betyda mycket för mig.
Så ser jag där, hur andra beter sig som jag själv gör, men som jag verkligen önskar att jag slapp göra, osäkerheten som gör att man vill och försöker bli omtyckt, skattar i sin frånvaro och försöker hänga med på sånt man inte alls egentligen intresserar sig för, och jag vet bara inte varför - varför jag inte erkänner mina brister och bara slappnar av och är mig själv. Istället sitter vi där tillsammans och låssas känna varandra utan och innan.
Ni som gör min trygghet (systrar och bror, familj och ni vänner och du Erika), det var ni som fick mig att flytta hem igen och det är tack vare er jag är tillbaka. Nu är jag här för att bygga upp mig själv, sen vet ni alrig var jag tar vägen. Men jag har mer än ett mål med mina studier och jag tror att jag har valt helt rätt.
Sov gott allihopa!
Kommentarer
Trackback
